Gösta johanssons varv

Gösta Johanssons varv var ett träbåtsvarv i Kungsviken på Orust.

Gesta Johansson växte upp i Kungsviken och kom, som många andra pojkar på orten, för att börja hjälpa till på sin fars och farbrors varv, redan vid sju års ålder. Vid den tiden gick barnen till skolan varannan dag, och på sina lediga dagar kunde de vara på gården. Efter att Gesta tog examen från skolan och efter Gestas bekräftelse började hon heltidsarbete på varvet. Guests farfar var båtman, liksom hans far och farbror, som drev cirkeln för att tala.

På detta varv, fram till slutet av trettiotalet, byggdes de mest rufflade motorbåtarna, och under de följande åren fanns det flera tullbåtar för tulladministration och ett antal motorpinnar för kustartilleri. På Gesta Johanssons varv byggdes Kungsvikens jakt och motorbåt, som ursprungligen hette varv, mestadels jul och snipes mellan 20-32 fot. Men andra båtar kan också beställas från varvet, som när Gesta fick färjebeställningen till Marstrands maskinverkstad.

Nybyggnation och reparationer, förutom nybyggnation arbetade vi på varvet med reparation och översyn av båtar. Servia hade också flera vinterarrangemang. I föreställningen köptes en större såg till min fars och farbrors, och sedan överfördes den till Gesta Johanssons varv.

Med en blocksåg gjordes legosoldaten för andra varv. Vi har gjort detta i många år som ett sidjobb. Det var mer och mindre. Stora gårdar hade lite mer Trä åt gången. Som regel såg vi alltid upp till en båt i taget. Och det var därför vi också såg de som byggde Bohuskor.

Föreningen Gösta Johanssons Varv syftar inte bara till att bevara Göstas minne och varv, utan vi vill bevara och utveckla vårt unika kulturarv av träbåtsbyggande, hantverk, renovering samt underhåll som funnits i Bohuslän, med hjärtat i Kungsviken på Orust.

De tog alltid ett tall i taget och drack. När skrovet nästan var färdigt kom Segelsällskapet till amiral Equaty, Johan Nicklasson i Uddevalla, här en dag. Han såg lite ut så och skakade på huvudet när han såg båten. Den var riggad med ett gammalt brunt segelställ, en gaffel som de låg på, och snart dök en riktig snabb seglare upp på båten. Han satt fast som sjutton, helst på seglen för seglen, inte riktigt i vinden.

En söndag i somras funderade de på att delta i Uddevallaroppen. min far, en av mina systrar och jag seglade till Gustavsberg på lördagskvällen. Där berättade de för oss att vi inte kunde registrera oss eftersom vi hade brunade segel, och båtarna i loppet var tvungna att bära vita. Reglerna var så här. De ville ha en viss kategori, jag kan inte få det för något annat, det var bara en arbetsbåt som hade bruna segel.

Du vet att vid den tiden, fan, hade folk inte råd att bryta igenom, ljuga och jaga. Men vi började ändå, vi hade inte önskan att gå så långt för något. För säkerhets skull, efter alla andra, och i ett skydd så att de inte kan klaga på att vi tog vinden ifrån dem. Den goda sydöstra sprängde den. Genom den solande sanden, förbi baren och Bratten. Vi klättrade in i båtarna, och en efter en lämnade vi dem bakom oss.

Då kände pappa, han vinkade till Johan Nicholson när vi seglade förbi honom vid skyddet, så det pressades. Vi knullade, städare, jägare och toppsegel, allt skrot. Det var en frisk vind, och vattnet stod på hälften av däcket hela tiden.